Tja, sÃ¥ var jag här igen. Det har gÃ¥tt ett tag se’n sist och jag mÃ¥ste berätta, att denna sista cellgiftsbehandling, höll nästan pÃ¥ att ta livet av mig. Det kändes som en nära-döden-upplevelse. Efter det att jag slutat med nedtrappningen av kortisonet, pÃ¥ tolfte dagen efter jag fÃ¥tt cellgifterna, sÃ¥ kom ju den förbannade febern igen. En feber som heter duga. Denna gÃ¥ng den värsta av alla sex gÃ¥ngerna. Onsdagens morgontemp var 40,2 och jag blev tvungen, att ringa onkologen och berätta om detta febertillstÃ¥nd.
Det blev bårbil till lassa, för jag orkade inte sitta upprätt, inte ens gå till hallen utan att vingla.
Väl där på onkologen, så fick jag dela rum med en dam, som pratade hela tiden och jag ville bara sova. Många provtagningar (genom venporten, som bäckat igen, även denna gång) måste tas. Först fick de sätta propplösare till venporten.
Ganska snart kommer läkaren in till mig och säger, att de måste sätta in antibiotika intravenöst igen. De kan inte vänta på alla provsvar. CRP-svaret hade kommit och det var skrämmande högt, 230, vilket normalt ska ligga på 10.
Hon sa även, att de var rädd för att jag kunde få blodförgiftning. Med andra ord sa hon: -Vi vill ju inte, att du ska ligga här och dö av en blodförgiftning.
Nä vem vill det? Inte jag i alla fall.
Jag sov bort två dagar där och febern gick ner ganska fort. 3 nätter låg jag i detta tortyrrum. Jag ville bara hem, för den damen jag måste dela rum med, orkade jag inte med. Hon mumlade med sig själv eller med nån, med en gäll ansträngd röst och jag kunde inte  sova då, vilket egentligen var det enda jag ville.
Hon hade en släktrelaterad muskelförtvinande sjukdom, och hennes stämband var väl också drabbade av sjukdomen. Dessutom, höll hon på med att strålas på halsen, för någon tumör som ej gått operera bort helt. Så hennes ojojande och gnäll, gjorde att jag bara ville hem, även om jag hade behövt stanna där, ett par nätter till, mest på grund av den bedövande tröttheten.
På den nya onkologen på NUS, nybyggd och fin, har de (som överallt annars) stängt en avdelning under sommaren. Därför fick jag dela rum. I vanliga fall har alla patienter ett eget rum, med datorenhet (TV,radio,telefon och internet). Det är ju toppen, då man oftast är riktigt dålig och inte vill bli störd, eller att man kanske stör andra.
På lördagen bestämde jag mig att åka hem. Jag hade fått lov av läkarna att fara hem, om jag orkade, för sänkan hade gått ner till 155 på fredagen.
Härligt att vara hemma!!!!
Jag fick med mig antibiotika i pillerform och skulle äta dessa en vecka, vilket jag gjort och febern har nu lagt sig på en normal nivå.
I sittande stund är jag i Åkullsjön och fick just besked från onkologen att till veckan börjar strålningen. Provtagningar och läkarbesök på måndag. Tandläkarhögskolan på tisdag och på onsdag börjar strålningen om allt går som det ska.
Den 6 oktober, ska jag vara klar med strålningen. Under denna tid, ska även Herceptinbehandlingen börja och den ska pågå ett år.
Hemska tanke, men då är det nästan över. Inte riktigt, för det blir en hormonbehandling under fem år också. Östrogenet ska bort, för det är östrogen, som denna bröstcancersort livnär sig på. Kan man beskriva det som.
Ja ja man ska vara tacksam, att de satsar så mycket resurser på en gammal kärring. Fniss.
